Dag 22

 Klockan är 03.50 när jag vaknar till. Vinden tjuter över fjället, viner i fjällbjörkarna utanför och skakar i tältet. Jag  sätter i öronpropparna och somnar om. Ingen idé att bekymra sig för morgondagen redan nu. 

Jag vaknar till igen vid halv 6. Fortsatt blåstigt. Jag ropar till Rickard att vi tar det lite lugnt och avvaktar vinden. Slår på köket och tinar snö. Innertältet är täckt med fukt, inte rimfrost som det brukar. Temperaturen har med andra ord slagit om och det har blivit varmare ut. 

Jag funderar om vi överhuvudtaget kommer att gå vidare i den här blåsten eller om vi kommer att bli kvar här ytterligare en natt.

Som om vädergudarna lyssnat på oss så mojnar vinden och snabbt river vi tältet.

Vi är snart på väg. De korta stighudarna kommer av och i den varma snön glider helt plötsligt skidorna framåt utan att göra motstånd. Pulkan följer lika villigt efter. Så här lätt har det inte gått på hela turen!

Vi slår in på skoterleden som går mot Skaidi. Vi börjar ana att vi till och med kan nå Skaidi under dagen. Det ligger ca 30 km bort, inget vi trodde i morse.

Vi har en vind som ligger i ryggen, ett tunt molnsjok som ger en lätt duggregn och en temperatur som ligger på ett par plusgrader. 

Vi glider fram på skidorna istället för att gå, för första gången på 22 dagar. 

Vi når Skaidi vid 15-tiden. Ringer från fjället och ordnar boende. Tar en hamburgare på Skaidi-kroga och tar in på hotellet för att torka våra utrustning.

Rickard kommer att avsluta turen här i Skaidi och jag kommer fortsätta vidare mot Nordkapp imorgon. Det är med stor glädje som jag haft sällskap hit och det är med spänning jag ser fram emot nästa etapp.

Distans: 32,1 km.

Dag 21

 Vinden har vänt. Det blåser en enveten, bitande sydvind på ca 8 m/s. En sådan där vind som lätt ger frostskador om man inte är uppmärksam. Slumpen är på vår sida och vi har vinden i ryggen. Förutom vinden är det en strålande sol som inte värmer det minsta. 

Vi hittar lågpunkter i terrängen och letar oss fram på ett så energisnålt sätt som möjligt. Det som stör vår framfart är alla dessa hårda vinddrivor som skapar ett oregelbundet mönster i snön. Skidorna klättrar upp, ändrar riktning eller glider i sidled så att man ideligen håller på att tappa balansen. Även pulkan gör samma resa och kastar än åt ena hållet än åt andra.  Rycken och kasten fortplantar sig genom skalmarna och vidare till rycksäcken. Allt sammantaget ger en spänd och obalanserad skidåkning som inte alls är speciellt avslappnad eller ekonomisk.

Det är bara att gilla läget och åka vidare.

Vi lämnar Stabburdalen bakom oss och fortsätter över Skaidetuoddar, hela tiden norrut.

Vi slår läger efter 26,2 km.

Dag 20

 Vi river tälten och går vidare i rakt nordlig riktning. Det finns en platå strax ovanför trädgränsen som är platt som en pannkaka. Vi följer den. 

Vi delar platån med ett antal renar som vi försöker undvika, men det är lättare sagt än gjort. När de ser oss kommer de springande i full fart inte bortåt utan mot oss. Troligen har de blivit utfodrade och när de ser oss komma med pulkor tro de att de ska få mat, men ack så besvikna de blev.

Vi har en lätt motvind och blandad sikt. Mestadels av dagen har vi ett snöande i ansiktet som varierar i intensitet. Ibland lätt, ibland mer ymnigt. 

Till stora delar följer vi den östliga gränsen för Stabburdalens nationalpark. Nationalparken är känd för att vara den nordligaste utposten för tall, men vi kan inte se några furor i dalgången nedanför oss. Vill man göra en tjärvedsbrasa gör man nog bättre i att söka sig längre söderut i landet.

När vi ska passera bäcken från Ruhkkojaure försvinner plötsligt marken under mig och utan förvarning ligger jag i snön med skidglasögonen runt halsen, snö i ansiktet och en ryggsäcken som trycker ner mig i snön. Jag kravlar mig oskadd upp på benen och ser att jag har kört rakt ut över en ca 3 meter hög hängdriva. Helt omöjlig att upptäcka!

Den kortaste vägen är inte alltid den bästa.

Istället för att fortsätta ännu längre och tömma krafterna helt slår vi läger vid Bohkosjåkka, efter 22,6 km.

Det är en balansgång mellan att avverka långa distanser och att hushålla med krafterna på dessa långturer. Hastigheten med vilken man drar pulkan går inte påverka i någon större utsträckning. Det är tiden man drar den som skapar avståndet. Att dra den snabbare på kortare tid funkar dåligt.

Hopp-san....

 

Dag 19

 Det har blåst lite under natten, men vädret är som det brukar vara på denna tur; snö i luften, fläckar med blå himmel och en enveten snålblåst. 

Sikten är måttlig och vi ser till en början inte så mycket av Finnmarksvidda. Det slumpar sig så lyckligt att har en medvind som trycker i ryggen. Det hjälper till. Vi hittar en bra väg genom den flacka terrängen. Skoterspår korsar vår väg med jämna mellanrum. Trots skoterförbud i Norge har vi nog haft mest skoterspår just här, men det är renskötare som samlar renar. Det är först när vi korsar leden mellan Mollesjåkka och Joatkajaure som vi ser de första skidåkarna. Åtta personer i sällskap med pulka och skidor. Det liknar en karavan genom ett ökenlandskap. Vi ser dem på avstånd innan vi åker vidare norrut. Vi rundar Lesjaure på västra sidan och kommer på eftermiddagen bort mot Bojobaeskihyttan och slår läger ca 1,5 km nordväst om stugan.

26,2 km.

När jag läste om Finnmarksvidda inför den här turen såg jag på någon hemsida som marknadsförde guidade turer att "Finnmarksvidda bör man ha korsat på skidor alla fall en gång i sitt liv". Det har vi nu gjort.

Dag 18

 Vi tar en "halv" sovmorgon och kliver upp kvart över 6. Packar ihop våra saker i den allmänna röran som vi skapade igår. Den förvarnade kylan uteblev, eller rättare sagt så var det inte så kallt som vi befarade att det skulle bli, utan bara -23°C.

Efter kaffe och ytterligare samtal med Scott tar vi farväl av Maze vid 9-tiden. Skidar ut på älven och följer skoterleden nedströms, under den stora bron. De branta sluttningarna runt Maze ser nästan omöjliga ut att klättra uppför, i alla fall med pulka, men skoterleden slingarar sig i serpentiner upp för sluttningen. De nya stighudarna som vi köpte av Scott igår hjälpte till att få grepp i snön. Backen ger till slut vika och vi når foten av Finnmarksvidda. 

Sikten varierar, men blir sakta sämre och vi blir till sist tvungna att gå efter kompassriktning. Orienteringen i så här flacka och böljande landakap är på ett vis enklare eftersom du behöver bara följa en riktning, men å andra sidan är referenspunkterna med tydliga  höjder eller andra terrängstrukturer ytterst få. 

Vi ser på avstånd en större renhjord som renskötarna håller på att samla. De går bort från det område vi ska korsa, vilket är tur, så att vi slipper att störa. 

Vi skidar 22,4 km innan vi slår läger på en mindre sjö, någonstans på Finnmarksvidda.

Dag 17

 Vi startar dagen i en bister kyla. Som om elandet inte var slut med vatten i sovsäckarna så har Rickards liggunderlag pyspunka och tömmer luft. När det pumpas upp blir den tom på en halvtimma och då blir natten en obekväm historia.

Vi planerar att nå deletappmålet Maze där vi ska proviantera och ladda batterierna för Finnmarksvidda. Det flyter på och vi går på en skoterled som leder mot Maze. Trots att det inte blir den rakaste väg dit följer vi leden med ett bättre glid och bättre förutsättningar för att dra pulkan.

Vi når Maze på tidig eftermiddag. Vi hade ringt till Oves varecenter AS från fjället och frågat om det fanns något logi i byn, vilket han kunde ordna. När vi väl kommit fram och handlade dök Scott Gilmour upp, äventyrsguide boende på Lofoten men som har sin bas i Maze under ett par månader under vintern. Han erbjöd att vi kunde bo i hans stuga där det fanns gott om utrymme och ett ledigt rum med två bäddar!

Ibland har man bara tur att träffa på rätt person vid rätt tidpunkt.

Scott hade hela stuga full med utrustning för klienter som han guidar. Rickards liggunderlag får en behövlig reparation. Mina sovsäckar en behövlig upptorkning. 

Resten av dagen och kvällen gick åt att prata erfarenheter och utrustningstips. Mycket hade vi gemensamt men det dyker alltid upp nya lösningar på hur man gör vintertältandet mer bekvämt. Trevlig bekantskap!

I morgon väntar ett kylslaget Finnmarksvidda!

Dag 16

 Efter gårdagens klättring upp till Suorevaggi tältade vi på lite högre höjd. Vi klätttade ytterligare ca 100 höjdmeter på morgonen och fick en magisk utsikt över tundralandskapet. Man kan tro man är på månen eller skådar ut över oändlig öken som sträcker sig såg långt ögat når. Om det finns en oändlighet så finns den här. 

Vi får en flack skidåkning i det här lågfjällsområdet men på ett kallt och strävt underlag som inte ger något märkbart glid går det ändå lite småtrögt när pulkan också ska följa med på släp. 

Till sist tar även oändligheten slut och vi kommer ner mot fjällbjörkskogen igen.

Vi gör flera vägväl som faller väl ut, rundar några branter, tar rätt stigningar med lagom lutning. Väljer att köra rakt genom björkskogen (där snön också är hårdpackad) istället för att köra runt på öppna myrar.

Korsar Barttasjaure och Mazejokka som slingar sig mer än nödvändigt, rundar Burggonvare och slår till sist läger vid jokken igen, just söder om sjön Saiva.

Tältet kommer upp och när jag öppnar beddingen med sovsäckarna och liggunderlagen får jag en mindre trevlig överraskning. Thermosen med varmvatten som också ligger där har läckt ut nästan en hel liter vatten i sovsäckarna, som är PLASKVÅTA i huvudänden, roligare avslutning kunde man ju ha på dagen.

Dag 15

 Vi river lägret och beger oss av. Vi bestämmer oss att gå ner höjd och följa de öppna myrstråken istället för att klättra högre upp på kalfjället. Det flyter på bra, skidorna bär i fjällbjörkskogen på ett förvånandsvärt bra sätt.

Vi söker en väg genom låglandet mot Njivloätno. Här börjar också utmaningarna med lösare snö som ibland bär och i bland brister. När den väl brister sjunker man ner till knäna och det blir en brottningsmatch för att komma upp från gropen. Direkt efteråt är det pulkans tur att åka ner i gropen och ytterligare en ansträngning krävs för att få upp den.

I Njivloätno brakar isen under mig och jag hamnar med skidorna i vattnet. Det är bara några decimeter djupt men besvärligt att ta sig upp från brottskanten. Halva skidorna står i vatten. De blir tunga som bly och isen måste skrapas bort. Nästa utmaning heter Čuolbmajåkka och har två meter tvära kanter. Efter skottande och justerande har vi passerat.

Vi sliter oss vidare i en snö som ger sämre och sämre bärighet. 

Vi tar höjd igen över Čuolbmaslubbu. Äntligen fast snö under skidorna! Säg den lycka som varar två raviner skär av vår färdväg och vi får göra ytterligare upp och nedstigningar för att komma framåt. 

Det har varit en slitsam dag och vi funderar på det kommamde vägvalet. Ska vi gå ner i björkskogen eller klättra ytterligare höjdmeter?

Vi väljer det senare och slår till sist läger högst upp i Suorevaggi.

Dag 14

 Det har blåst och snöat inatt. Det ligger ett tjockt lager drivsnö mot absiden. Vi gör oss klara för avfärd och misstänker att vi har en tuff dag med mjuk snö framför oss. Märkligt nog har vinden packat snön som bär betydligt bättre än vad som var fallet igår. Det är så uppenbart att vädret och naturen styr förutsättningarna för vår resa. Vi har inget att säga emot. Bara att acceptera de förutsättningar som bjuds. Det är heller ingen idé att oroa sig för morgondagen. Du vet inte vad som väntar i alla fall.

Vi följer renstängslet ytterligare några kilometer innan vi skidar vidare mot Raisajaure.

Vi letar efter de mest hårdpackade underlaget; öppna fjäll, öppna myrar och sjöar. Försöker undvika tätare björkskog och svackor där det samlas lössnö.

 Vi tar en kortare lunch vid Statskogs koja i östra sjöändan innan vi åker vidare. Korsar Leamsejavvrit och över Njoaskevarri innan vi slår läger vid 14.30. Då har vi åkt 20,1 km.

Dag 13

 Vi vaknar upp till en småblåsig och snöig morgon. Jag bävar redan för den första backen upp från bäcken. 

När vi spänner på pulkorna inser vi att det kommit ganska mycket snö. Pulkan slår runt både en, två och tre gånger innan jag tvingas justera viktfördelningen. Rickard har ännu mer bekymmer och jag för åka tillbaka och se om han lever. Det tar en oändlighet innan vi till sist har ravinen och björkskogen bakom oss. Sikten är halvkass och vi har en vind som biter i kinderna, rakt i ansiktet.

GPSen till en början inte få kontakt så vi kör på kompassriktning. Även på kalfjället ligger ett lager lössnö, trots vinden. Det gör att varje steg måste trampas fast. Ibland ligger en driva som är knädjup i vår väg. Skidspetsarna dyker rakt in och det tar tvärstopp.

Vi nöter oss fram till norränden av Saitejaure och tar lunch. Vi tar ut en ny riktning över lågfjället i riktning mot Raisajaure. Snabbt försvinner all sikt. Vi går i fullständig "whiteout" där det under flera timmar helt saknas referenspunkter. Det är en märklig känsla att hela världen omkring en är vit, vit, vit. Inga stenar eller kvistar. Efter en halvtimma dyker ett litet lavfragment upp. Alltid något. Drivsnön som drar över skidorna är en bra riktningsvisare som kompletterar kompassen. Med jämna mellanrum kollar vi av på GPSen var vi är. Den sista sträckan följer vi en renstängel innan vi slår läger. Sällan har en renstängel varit ett så välkommet inslag. Nu kan vi släppa orienteringen och hela tiden se vår väg framåt. 

En tung dag med mycket snö, bitande motvind och dålig sikt gav trots allt 16,6 km.

Dag 12 (vilodag)

 Vi bestämmer oss för att ta en vilodag i Tenomuoktastugan. Vi gör inte många knop. Sover, läser, samlar kraft. 

Dag 11

 Vi vaknar vid halv 6 -tiden. Skrapar bort rimfrosten från innertältet och startar upp köket. Värmen kommer på några minuter. Fyller kastrullerna med snön från absiden och tinar. Fyller kokande vatten i termosen, väskeflaskan och i mattermosen som även innehåller fullkornsris och en varma koppen. Det sista blir en varm lunch under dagen.

Vi drar iväg redan 07.50. Rickard har fått rutin på packningen och det går fortare och fortare för varje morgon.

Killen från sportshopen i Kilpisjärvi hade skrämt upp mig för den här delen av rutten mer än vad som var befogat. Snön bär bra även i björkskogen, betydligt bättre än vad den skulle kunna ha gjort. 

Vi korsar området söder om Rommavaara och i riktning mot Raittijärvi. Vi har tidigare sett spår av både järv och lodjur, nu dyker de första utterspåren upp. 

Vid Raittijärvi passerar två renskötare på skoter bakom oss. De hejar inte, antingen för att de inte ser oss eller bara för att.markera sin närvaro och att de har koll på oss. Bara de vet.

Vi skidar vidare österut, i riktning mot Karravaara. Snön varierar hela tiden. De äldre  samerna lär ha haft hundra ord för olika snötyper, och vi börjar förstå varför. Föret ändrar sig hela tiden. Jag tror man behöver ha skidor på fötterna för att förstå det. Det går inte att förstå med hjälp av skoter.

Vi kämpar oss vidare i djupsnö de sista kilometrarna fram till Tenomuotka ödestuga, som ligger i en nedskuren dalgång vid gränsen mot Norge. Vi når stugan efter ca 24,5 km.

Dag 10

 Efter att ha packat ihop vår utrustning äter vi en "hotellfrukost" på Arctic Polar Holyday Village. Stekt ägg, bacon, gröt, smörgås blir en bra start på dagen.

Det känns lite småkallt (-15°C) innan vi får upp arbetstemperaturen. Med en klarblåhimmel och skinande sol visar sig det storskaliga fjällandskapet från sin bästa sida denna morgon. Vi följer skoterleden från Kilpisjärvi rakt österut förbi Pahikasjärvi och Termisjärvi.  Ju längre österut vi färdas blir fjällen allt flackare och mjukare i sina former. Leden stäcker sig kilometer efter kilometer och kryssmarkeringarna står i långa rader bort mot horisonten.

Efter 24,3 km slår läger vid Unkkajärvi i kanten mot den övre fjällbjörkskogen.

Vi har nu tagit oss an ett område där varken jag eller Rickard någonsin satt vår fot. Det känns verkligen som okända marker som vi bara sett på kartan. Killen i sportshopen hade inte mycket att komma med, bara att det kan vara mycket lössnö och att vi borde åka söder om Rommavaara och absolut undvika norra sidan, innan vi åker i riktning mot Tenomuotka ödestuga. För att inte tala om den norska sidan gränsen, där det inte finns några skoterspår.

När vi pratade med mannen som ordnade frukosten i morse för att få ytterligare tips så hade han aldrig varit till Tenomuotka ödestuga. 

Känslan är att denna etapp mellan Kilpisjärvi och Mazi är något av ett okänt gränsland som få har besökt.