Vi river lägret och beger oss av. Vi bestämmer oss att gå ner höjd och följa de öppna myrstråken istället för att klättra högre upp på kalfjället. Det flyter på bra, skidorna bär i fjällbjörkskogen på ett förvånandsvärt bra sätt.
Vi söker en väg genom låglandet mot Njivloätno. Här börjar också utmaningarna med lösare snö som ibland bär och i bland brister. När den väl brister sjunker man ner till knäna och det blir en brottningsmatch för att komma upp från gropen. Direkt efteråt är det pulkans tur att åka ner i gropen och ytterligare en ansträngning krävs för att få upp den.
I Njivloätno brakar isen under mig och jag hamnar med skidorna i vattnet. Det är bara några decimeter djupt men besvärligt att ta sig upp från brottskanten. Halva skidorna står i vatten. De blir tunga som bly och isen måste skrapas bort. Nästa utmaning heter Čuolbmajåkka och har två meter tvära kanter. Efter skottande och justerande har vi passerat.
Vi sliter oss vidare i en snö som ger sämre och sämre bärighet.
Vi tar höjd igen över Čuolbmaslubbu. Äntligen fast snö under skidorna! Säg den lycka som varar två raviner skär av vår färdväg och vi får göra ytterligare upp och nedstigningar för att komma framåt.
Det har varit en slitsam dag och vi funderar på det kommamde vägvalet. Ska vi gå ner i björkskogen eller klättra ytterligare höjdmeter?
Vi väljer det senare och slår till sist läger högst upp i Suorevaggi.
