söndag 27 mars 2022

Dag 50 (sista dagen)

 De sista två milen in till Abisko blir en reflektion över den här långturen. Jag tänker på att det inte har varit någon av de tre geografiska punkterna som bildar den norra triangeln (de två treriksrösena och nordkapp) som gjort de största intrycken. 

Det är de ögonblick som helt plötsligt dyker upp, när man minst anar det. Som när jag och Rickard på morgonen dag 16 klättrar upp från Suorevaggi och får en magisk utsikt över lågfjällslandskapet väster om Mazé. Det minnet har etsat sig fast. 

Kanske symboliserade just den känslan som var grundsyftet med hela turen; att få uppleva de oändligt stora landskap som utgörs av flacka lågfjällsplatåer och glesvuxen fjällbjörkskog, mil efter mil. Hur allting hänger ihop och att världen inte slutar i Abisko, utan det finns en annan värld som börjar här och slutar betydlig längre norrut. De tre geografiska punkterna blir bara rundningsmärken på väg till någon mer minnesvärt.






lördag 26 mars 2022

Dag 49 (Abisko i sikte!)

 Jag packar ihop lägret och drar vidare mot Laimoluokta och Torneträsk. Under natten har det kommit några centimeter nysnö som vinden med viss iver flyttar omkring. Det lägger sig i de svackor som skoterspåret bildar och ger ett bättre fäste för skidorna än det isiga spår som fanns igår. 

Torneträsk ligger som en skrovlig ismatta med stråk där nysnön fastnat. Det blir en lång och obalanserad isdans där skidorna glider lika mycket åt sidan som framåt. Stavarna får dåligt fäste i den hård isen och det gör det hela till en stelbent och spänd förflyttning i riktning mot Abisko. Jag har åkt den här sträckan tidigare under vita bandet 2019 fast i andra riktning, så jag vet vad som väntar. 

På de sträckor där det är barblåst går det bäst med stighudarna på, men där nysnön samlats går det bättre utan. Jag testar mig fram. Tar på  dem på de delar där isen är blank, tar av dem på sträckorna där det samlats snö.

I fjärran börjar Abisko så sakteliga bli synligt. När jag fick idén och började planera turen kändes det hela väldigt avlägset men spännande. När jag och Rickard den 6:e feburari gav oss iväg kändes det fortfarande lite overkligt och främmande. När jag nu ser slutmålet på avstånd 49 dagar senare känns det fortfarande lika overkligt. Tittar jag tillbaka har tiden gått så fort. Det som återstår är nu de sista 25 av totalt 1100 kilometer. Det som blir kvar är alla de intryck och minnen som skapats under resans gång. 

Att beskriva i ord det slit det innebär går inte att göra. Det måste man uppleva själv. Om det är värt allt detta slit? Det går inte att värdera. Det går inte att översätta i någon valuta. 

Om man inte är nöjd? Det är bara att åka ett varv till......








fredag 25 mars 2022

Dag 48

 Ytterligare en dag med riktigt bra skidföre.

Jag följer leden mot Vuoskojaure och några handspann har gjort spår, troligen igår, vilket gör det enkelt att följa. Skoterleden isig har sett sina bästa dagar och består främst av metallstolpar utan ledkryss. På vissa sträckor är den svår att hitta. 

Jag börjar snegla mot väster och inse att det här turen börjar närma sig Abisko och så sakta gå mot ett avslut.  Abisko har utgjort den sydligaste punkten och hela rutten har gått på för mig huvudsakligen otrampad mark.  Norr om allt som tidigare var känt. I områden som till stora delar är okända för väldigt många och där få människor färdas. Många dagar har jag inte mött någon människa alls, andra dagar någon enstaka. Det har varit en resa genom Nordkalottens mesta ödetrakter. Nu börjar snart triangeln att slutas. 

Vuoskojaure, Kattuvouma, Laimoluokta, jag tror jag är påväg att hitta hem.








Dag 47

 I går kväll kör det förbi två skotrar, de stannar och undrar om allt är OK, var jag är på väg, om jag inte fryser, om jag har mat så det räcker. Två yngre grabbar (med mina mått mätt). En av dem är renskötare, den andre har kopplingar till det gamla hemmanet Leidakka som bara ligger några kilometer från min lägerplats. Jag berättar om min färd och de förundras över den. Är du törstig? Vill du ha en öl?

Jag, (min dumma åsna) avböjer, men tackar för erbjudandet. Efteråt inser jag att det snarare var oförskämt att inte ta emot ett sådant erbjudande. De kör vidare efter att vi pratat en stund. Jag ligger kvar i tältet och blir bara glad över att de stannat till, visat intresse, möjligen för att stilla sin egen nyfikenhet, men det visar samtidigt att de bryr sig. Medmänsklighet som man bara blir ödmjukt tacksam för.


Morgonen gryr. Mina rutiner har blivit att jag vaknar och slår på köket vid 5-tiden. Gör mina morgonbestyr med frukost, snösmältning etc

 i lugn och ro. Avslutar det hela med en kopp kaffe innan proceduren med packandet påbörjas. Vid 07.00 är allt klart för avfärd.

Väderprognoserna ger jag inte mycket för och tittar sällan på dem. Med det senaste dagarnas kraftiga blida gjorde jag ett undantag och såg att de från torsdag lovade kallare temperaturer. 

Visst har det blivit minusgrader under natten, men kallare? Njae. Nattkylan har skapat en isig skorpa på ytan som varken bär eller brister med någon tillförlitlighet.

Jag fortsätter efter leden ytterligare 6-7 kilometer innan jag viker av mot vägen till Järämä. Skaren är opålitlig och jag väljer  att vika av rakare söderut så jag kommer på vägen lite tidigare. Jag hamnar i en bäckravin och stökar mig fram. Kanske det sämsta vägvalet man kunde göra, men det är redan gjort. Klättrar upp på en höjd för att inse att jag måste runda ytterligare flera höjder och mellanliggande svackor innan jag kommer ut till vägen. 

Grusvägen till Järämä har genomgått samma blida som det övriga landskapet och den är helt upptinad. I vägkanterna är det fullständigt genomslag. Jag hittar bärighet i plogvallens baksida. Där drar jag pulkan vidare mot Järämä.

Jag passerar byn som består av ett antal renskötarbostäder som verkar användas för året runt bruk och fler bostäder som mer är tillfälliga stugor. Tältet slås upp vid 15-tiden då jag lagt 30,4 km bakom mig.

Om mina korta stighudar för några dagar sedan såg bedrövliga ut så finns det inga ord på hur de ser ut nu. Fischer säger att det är mohair, jag säger att de borde kallas "nohair".

De håller också på att helt gå av längst fram där de går genom skidan.









Dag 46

 En ny dag vaknar till liv. Jag fortsätter mot Mertajärvi och Idivuoma. Norrskenleden heter den tydligen. Inget att imponeras över med glest mellan markeringarna och svår att följa, men så länge det finns ett spår fyller den just nu sitt syfte. Mer behövs inte. 

Vid Idivuoma tar Norrskensleden slut, här har jag bara fått tips via Mathias L (NB vid LST i BD....  ) att det ska finnas ett renskötarspår upp mot Pulsujärvi. Efter att ha kört lite halvtokigt hittar jag tillslut ut i rätt riktning och lyckas komma på den omarkerade leden. Det underlättar så mycket att ha ett spår att följa när det i övrigt är varmt och gränsläge för genomslag.

Jag kollar av med telefonens karta och GPS så att jag färdas i rätt riktning. Min utskrivna papperskartor tog slut i Finland. För den sista etappen har jag inte skrivit ut några kartor. 95% av all orientering sker med hjälp av telefonens kartor och gps. De sista 5%-en utgörs av åkning i en förutbestämd riktning med hjälp av kompass när det är riktigt dåligt väder. Papperkartorna har jag egentligen inte använt på hela den här turen. 

Just när jag tänker på att jag inte sett en människa på hela dagen hör jag två skotrar som närmar sig. Det är två finnar som har kört från Kilpisjärvi, totalt ca 300 km på en dag. De ska ner till Över Soppero och tanka och sedan vidare mot Karesuando (tror jag). Jag berättar om min tur och de tar en selfie med mig innan de drar vidare och allt blir tyst igen.

Det blir så påtagligt att vi färdas på olika sätt och vilka avstånd vi kan tillryggalägga. Det känns som om vi lever i två två olika världar som plötsligt möts och skiljs lika fort. 

De fortsätter till Över Soppero, jag ytterligare ett par kilometer innan tältet slås upp efter 35,6 km.






tisdag 22 mars 2022

Dag 45 (Karesuando)

 Solen lyser in genom absiden. Jag tänder bensinköket och ligger kvar i sovsäcken medan värmen sprider sig och driver bort kondensen från innertältet som har bildats under natten. Frukost på sängen. Jag tror detta kan vara den bästa stunden på hela dagen.

Tältet rivs och jag fortsätter längs leden mot Kuttainen och Karesuando. På morgonen är spåren hårda och isiga. Det går lätt. Jag passerar byn Kuttainen och blir förvånad över att den lilla byn fortfarande har en livsmedelsbutik.

Skoterleden slingar sig längs det kanalsystem som är den del av Muonioälven. Den senaste veckans blida har gjort att vatten tryckts upp på isen och skapat genomslag med stora vattenpölar som spåren korsar. Nu har det frusit och går att passera torrskodd.

Jag närmar mig snart Karesuando. Man skulle kunna tro att det blir enklare att hitta, men det är precis tvärtom. När man väl närmar sig så viker det av stickspår åt olika håll. Jag ska till bensinmacken där Jerry lämnat vår matdepå. Jag ser en skylt som visar "Kilpisjärvi", det borde vara åt rätt håll. Hamnar istället vid en öde campingplats och korsar genom björksnår för att komma ut på en större väg. Drar pulkan över asfalten på andra sidan längs plogvallen in mot Karesuando. Hopplöst knöligt och jag korsar vägen ytterligare en gång. Letar mig tillbaka mot älven igen, tar upp mobilen och googlar. Jag ska fortsätta ytterligare ca 500 meter. Nya avstickare som jag inte vet var den tar vägen. Jag följer tilllslut ett spår som ligger nära macken. Drar pulkar över ytterligare en asfalterad väg och ser nu macken. Men den ligger ca 150 meter bort. Jag rundar runt ett bostadshus och kommer 50 meter närmare. Bara 100 meter kvar men ytterligare två hus ivägen. Jag rundare runt ett av husen men inser att jag kommer in på deras gård. Jag korsar istället, smått desperat genom trädgården och ut mot vägen. Pulkan välter då jag kommer ut på en liten gångstig som de skottat ut till postlådan. Av med ryggsäcken, slänga runt pulkan på rätt köl och ut på vägen igen och hoppas att ingen såg. Nu tar jag av skidorna och drar pulkan i gruset längs vägkanten de återstående 100 metrarna fram till macken. Jävla mäckande!

Macken i Karesuando är en diversehandel utan dess like! Den skulle lika väl kunna kallas sportbutik med bensinmack eller vildmarkshörna med livsmedel och drivmedel. Osthyvel? Inga bekymmer! Skoterpulka? Vilken  sort? Mjölk eller yxa? Variatorrem, tesil, kattstrypare eller glödlampor. Bara att välja och vraka.

Jag hämtar matdepån, köper lite extra godsaker och packar om pulkan för sista etappen mot Abisko. 

Jag ska mot Järämä. Det går inga spår direkt dit, men jag har hört mig för och fått tips om att  fortsätta på skoterleden som går till Mertajärvi och Idivuoma. Därifrån ska det gå ett spår upp mot Pulsujärvi. Det blir åt rätt håll.

Jag letar mig ut ur Karesuando och drar vidare i sydlig riktning. Leden följer till stora delar längs västra sidan landsvägen. 

Jag slår läger på en öppen myr efter 33,3 km.


Viktorialeden eller Artcic trail? Kärt barn har många namn.





måndag 21 mars 2022

Dag 44 (Sverige!)

Idag har det varit en så fin skiddag med strålande sol, måttlig vind och en lätt före!

Med en tidig hotellfrukost kom jag iväg redan vid 07.00 (Svensk tid) och hade ett fruset Ounasjärvi för mig själv. Den senaste tidens kraftiga blida har gjort snön isig och skrapig. För att få fäste på förmiddagen innan den yttersta snöskorpan har tinat måste de korta stighudarna på, annars glider man lika mycket bakåt som framåt. Problemet är att dessa s.k. "skins" slits hårt. De var i stort sett nya när den här turen startade, men nu är de anskrämligt hårlösa, i synnerhet längst bak. Håret lär ju inte växa ut igen som på en vanlig människa. Att reklamera dem med motiveringen att de bör ju iallafall hålla EN skidtur är nog heller ingen idé.

Det är bara att inse att det är ett större slitage på viss utrustning.

Kilometrarna flyger fram lika fort som jag passerar ett stort hus mitt i skogen och inser att det är en flyghangar! Alla små kommuner med viss självaktning ska tydligen har en egen flygplats, spelar ingen roll om det är Pajala eller som i det här fallet Enontekiö.

Innan jag vet ordet av så anländer jag till Palojoensuu och över på den svenska sidan av gränsen. Jag inser att det är inte mycket av turen som har gått genom Sverige. Redan andra dagen korsades gränsen till Norge, sedan tillbaka igen vid Pältsa och treriksröset en kort vända.

Nu blir det Sverige resten av turen. 

Jag fortsätter vidare längs skoterleden på den svenska sidan, mot Kuttainen och Karesuando så länge det känns bra och slår läger efter 40,6 km. 

Det är slående vilken skillnad i framfart det är nu jämfört med i början av turen! I feburari fick man slita hårt för att komma 15-20 km på en hel dag. Nu kommer man dubbel så långt på kortare tid och med mindre ansträngning. 








söndag 20 mars 2022

Dag 43 (Hetta)

Det blev en kort anmarsch in till Hetta idag på ca 11,5 km. Vädret är forsatt varmt med flera plusgrader och en delvis frisk vind. Igår när jag skulle slå läger hade det samlats en vattenpöl i pulkan av den snö som lagt sig i pulkan och sedan smält. Snöns bärighet påverkas också och det är bara att följa gamla spår men även på skoterleden börjar spåren att delvis luckras upp. 
Jag hade en bild av att Hetta skulle vara en ort där alla skulle köra skoter kors och tvärs. Tänk vad fel man kan ha! När jag väl kom ut på Ounasjärvi ser jag skidåkare i strida strömmar efter isen. Här finns nykörda skidspår och säker ett femtiotal skidåkare ute och åker. På samma sträcka möter jag två skotrar.
Jag installerar mig på hotellet Jussan Tupa som ligger centralt, mittemot K-market. I garaget får jag torka upp min utrustning. Bara att se till så att jag inte glömmer något imorgon.






lördag 19 mars 2022

Dag 42

 

Trots att jag befinner mig i låglandet blåser det rejält även här. Ibland tar vindbyarna tag i en och försöker få en ur balans. Jag råkade tappa en vante när jag skulle dricka och på några sekunder var den 80 meter längre bort. Till min hjälp fanns där ett vänlig björkris som satte stopp på vantens framfart, annars hade den varit ett minne blott.

Jag har riktningen iställd mot Enontekiö/Hetta och inte minst Ounastunturi som syns mot horisonten. Skoterspåren vill något annat. Vilket av dem jag än följer ser det lovande ut från början men sedan händer det något. Antingen viker det sakta av något åt söder eller så gör det bara en loop och återvänder i samma spår som det kommit. Hur det än blir så kommer jag slutligen ut där Käkkälöjoki korsar vägen ca 5 km söder om Vuontisjärvi där jag hade hoppas på att komma fram. Det blir att "nöta" med pulka och skidor efter vägkanten upp till byn. Härifrån är det skoterled hela vägen via Hetta till svenska sidan. Jag har åkt hela dagen och det ser fortfarande inte ut som jag har närmat mig Ounastunturi.

Jag slår läger efter 32 km. Det innebär att det är ca 15 km kvar till Hetta där jag kommer att göra nästa anhalt imorgon för både tvagning och inköp.

Heter det Enontekiö eller Hetta?

Det är tydligen så att kommunen heter Enontekiö och tätorten heter Hetta. 




fredag 18 mars 2022

Dag 41

 Morgonen är ovanligt blåsig. Det ligger snö i luften. 

Jag börjar dagen med en felnavigering och viker av mot en mindre ravin som jag tror jag ska korsa, men som jag istället ska följa längs med. Jag upptäcker mitt misstag i tid men får betala med en extra kilometer. Jag planerar att gå ner i ravinen norr om Avisuoratunturi. När jag väl närmar mig inser jag det var nog inte det bästa vägvalet. Snön är mjuk och ravinen har klipoavsatser som inte syns på kartan. Jag BÖKAR mig fram genom björkskogen mest i knödjup snö och brant lutning. Det är lätt att hålla sig för skratt, svårare att hålla lugnet och svordomarna inom sig. 

Det börjar med att jag först åker ned i ravinen, upp på andra sidan och tillsist ner i samma ravin igen. Det var inte den bästa vägen ut ur helvetet, men efter ett par timmar låg det bakom mig. 

Jag fortsätter över de öppna myrarna i riktning mot Kalmaklatio. Snön bär bäst i björkskogen och inte på de öppna myrarna, men det finns inga alternativ. Skoterspår börjar dyka upp först  när jag börjar närma mig Kalmakaltio, som verkar vara en mer eller mindre övergiven militäranläggning. 

Jag tar av mig pulkan och skidar runt för att hitta den bästa vägen vidare från anläggningen.  Valet blir att gå över bro över Käkkäläjoki och följa den delvis öppna bäcken på norra sidan.

Efter ett tag försvinner alla gamla spår och jag "stökar" vidare längs bäcken. Efter att ha upptäckt fler skoterspår på södra sidan av bäcken väljer jag tillsist att korsa den.

Efter 23,8 km slår jag läger. 

Det har varit en av de mest krävande dagarna under turen med tanke på snöförhållandena och sämre vägval. De finska kartorna är bra, men de har annorlunda karttecken och färgsättning på vegetation och myrar. Ekvidistansen är 5 meter mellan höjdkurvorna vilket gör att varje liten kulle ser ut som ett högt berg. Det tar tid att anpassa sig.








Dag 40

 Jag river tältet och gör mig startklar innan det bjuds på tjeckiskt te med en skvätt 80%-ig stroh-rom i. Man får ta seden dit man hamnar. 

Jag följer tjeckernaa spår från igår hela vägen fram till Vaskolompolostugan. Jag hade en tanke på att eventuellt gå norrut för att passera genom Övre Ahnarjokk nationalparl, men det blir en extra sväng och en extra klättring som jag inte är villig att göra. Det får bli en annan dag.

Efter att ha följt ett skoterspår några kilometer viker jag av i mer västlig riktning. Snön bär lite sämre här och allt tar längre tid. Man försöker försiktigt trampa fast skidan utan att ytan inte ska brista. Ibland går det, ibland inte. När jag ska passera Riebanjåkka är det riktigt löst och jag funderar om det ska vara så här resten sträckan. Som vanligt ändras förutsättningarna. Lite högre upp på berget bär skidorna igen. 

Jag slår läger vid Skärritunturi efter 24,9 km.

Det öppna lanskapet med glesa björk- och tallinslag försvinner i fjärran. Det är ett till stora delar helt människotomt och öde land där du är ensam på ett sätt som är svårt att beskriva. Det är långt till allt utom dig själv. Här finns ingen att fråga. Här finns ingen som svarar. Ingen annat att förlita sig på. Här får man skapa sitt eget förtroende, skapa sin egen tillit. Det är här man kan gå vilse. Det är också härifrån man lär sig att hitta hem.


Vsakolopolo ödestuga