Om Nordkapp utgör vägs ände så känns Kirkenes som världens avkrok. Idag har re-turen påbörjats på allvar.
För att slippa förstöra pulkan genom att dra den på Kirkenes grusade och delvis bara vägar ordnade jag transport till Sandnes där alla vinterleder har sin början.
En snabb ompackning av utrustningen och sedan iväg. Var är stavarna??????
Efter att ha glömt snöspaden i bilen jag liftade med till Mageröya har det blivit ett stressmoment att hålla koll på att prylar. För att minska antalet kollin hade jag packat ner stavarna i pulkabagen.......(puh!).
På tal om snöspaden har den fått ett tredje liv. Jag har fått den av Ulf L, men nu har den som sagt fått en ny ägare som bor i Gjesvaer på Mageröya av alla ställen på jorden. Från Gällivare till Nordkapp, det är inte alla snöspadar som får göra den resan.
Jag börjar klättra upp på fjället vid Sandnes. Svetten kommer tidigt, flåset likaså, benen känns stumma av minsta ansträngning. Borde jag inte vara pigg efter ett antal "lata" vilodagar? Det känns snarare tvärtom. Som om kroppen växlat över till ett återhämtningsläge där den bromsat in all onödig aktivitet för att ladda depåerna istället för att slösa på krafterna. Det tar ett tag sedan börjar kroppen förstå att det är ett arbete som ska göras.
Jag följer skoterleden som går på fjället nordväst om Sandnesdalen. Det är kyligt i luften, det var -23°C i Kirkenes i natt och det ligger på en bitande motvind som gör att ansiktet måste skyddas. Vid Oaggunjaure viker skoterleden av mot Munkefjord och Neiden. Samtidigt upptäcker jag något jag hade hoppats på: att man hade markerat upp spåret för Finnmarkslöpet, Europas längsta draghundstävling (1000 km). Tävlingen startar på fredag och nu har de preparerat banan och markerat ut den med reflexkäppar var 30:e meter. Det innebär att jag kommer få en betydligt enklare resa ända fram till Lerkevannskoja.
Tur? Slump? Snarare väl planerat. De olika etapperna som körs hade jag redan laddat ner från nätet, dock saknade jag just denna del eftersom det från början inte var tänkt att jag skulle komma via Kirkenes.
Jag slår läger vid Midtfjellvatnet efter att tillryggalagt 21,5 km. Tältet kommer upp och köket slås på. Det är först nu jag känner att jag har förfryst kinderna. Det räcker med en lite glipa mellan buffen och skidglasögonen. Denna lömska vind!
Imorgon ska jag inte slarva.
