I går kväll kör det förbi två skotrar, de stannar och undrar om allt är OK, var jag är på väg, om jag inte fryser, om jag har mat så det räcker. Två yngre grabbar (med mina mått mätt). En av dem är renskötare, den andre har kopplingar till det gamla hemmanet Leidakka som bara ligger några kilometer från min lägerplats. Jag berättar om min färd och de förundras över den. Är du törstig? Vill du ha en öl?
Jag, (min dumma åsna) avböjer, men tackar för erbjudandet. Efteråt inser jag att det snarare var oförskämt att inte ta emot ett sådant erbjudande. De kör vidare efter att vi pratat en stund. Jag ligger kvar i tältet och blir bara glad över att de stannat till, visat intresse, möjligen för att stilla sin egen nyfikenhet, men det visar samtidigt att de bryr sig. Medmänsklighet som man bara blir ödmjukt tacksam för.
Morgonen gryr. Mina rutiner har blivit att jag vaknar och slår på köket vid 5-tiden. Gör mina morgonbestyr med frukost, snösmältning etc
i lugn och ro. Avslutar det hela med en kopp kaffe innan proceduren med packandet påbörjas. Vid 07.00 är allt klart för avfärd.
Väderprognoserna ger jag inte mycket för och tittar sällan på dem. Med det senaste dagarnas kraftiga blida gjorde jag ett undantag och såg att de från torsdag lovade kallare temperaturer.
Visst har det blivit minusgrader under natten, men kallare? Njae. Nattkylan har skapat en isig skorpa på ytan som varken bär eller brister med någon tillförlitlighet.
Jag fortsätter efter leden ytterligare 6-7 kilometer innan jag viker av mot vägen till Järämä. Skaren är opålitlig och jag väljer att vika av rakare söderut så jag kommer på vägen lite tidigare. Jag hamnar i en bäckravin och stökar mig fram. Kanske det sämsta vägvalet man kunde göra, men det är redan gjort. Klättrar upp på en höjd för att inse att jag måste runda ytterligare flera höjder och mellanliggande svackor innan jag kommer ut till vägen.
Grusvägen till Järämä har genomgått samma blida som det övriga landskapet och den är helt upptinad. I vägkanterna är det fullständigt genomslag. Jag hittar bärighet i plogvallens baksida. Där drar jag pulkan vidare mot Järämä.
Jag passerar byn som består av ett antal renskötarbostäder som verkar användas för året runt bruk och fler bostäder som mer är tillfälliga stugor. Tältet slås upp vid 15-tiden då jag lagt 30,4 km bakom mig.
Om mina korta stighudar för några dagar sedan såg bedrövliga ut så finns det inga ord på hur de ser ut nu. Fischer säger att det är mohair, jag säger att de borde kallas "nohair".
De håller också på att helt gå av längst fram där de går genom skidan.
