Jag packar ihop lägret och drar vidare mot Laimoluokta och Torneträsk. Under natten har det kommit några centimeter nysnö som vinden med viss iver flyttar omkring. Det lägger sig i de svackor som skoterspåret bildar och ger ett bättre fäste för skidorna än det isiga spår som fanns igår.
Torneträsk ligger som en skrovlig ismatta med stråk där nysnön fastnat. Det blir en lång och obalanserad isdans där skidorna glider lika mycket åt sidan som framåt. Stavarna får dåligt fäste i den hård isen och det gör det hela till en stelbent och spänd förflyttning i riktning mot Abisko. Jag har åkt den här sträckan tidigare under vita bandet 2019 fast i andra riktning, så jag vet vad som väntar.
På de sträckor där det är barblåst går det bäst med stighudarna på, men där nysnön samlats går det bättre utan. Jag testar mig fram. Tar på dem på de delar där isen är blank, tar av dem på sträckorna där det samlats snö.
I fjärran börjar Abisko så sakteliga bli synligt. När jag fick idén och började planera turen kändes det hela väldigt avlägset men spännande. När jag och Rickard den 6:e feburari gav oss iväg kändes det fortfarande lite overkligt och främmande. När jag nu ser slutmålet på avstånd 49 dagar senare känns det fortfarande lika overkligt. Tittar jag tillbaka har tiden gått så fort. Det som återstår är nu de sista 25 av totalt 1100 kilometer. Det som blir kvar är alla de intryck och minnen som skapats under resans gång.
Att beskriva i ord det slit det innebär går inte att göra. Det måste man uppleva själv. Om det är värt allt detta slit? Det går inte att värdera. Det går inte att översätta i någon valuta.
Om man inte är nöjd? Det är bara att åka ett varv till......
