Jag river tältet och gör mig startklar innan det bjuds på tjeckiskt te med en skvätt 80%-ig stroh-rom i. Man får ta seden dit man hamnar.
Jag följer tjeckernaa spår från igår hela vägen fram till Vaskolompolostugan. Jag hade en tanke på att eventuellt gå norrut för att passera genom Övre Ahnarjokk nationalparl, men det blir en extra sväng och en extra klättring som jag inte är villig att göra. Det får bli en annan dag.
Efter att ha följt ett skoterspår några kilometer viker jag av i mer västlig riktning. Snön bär lite sämre här och allt tar längre tid. Man försöker försiktigt trampa fast skidan utan att ytan inte ska brista. Ibland går det, ibland inte. När jag ska passera Riebanjåkka är det riktigt löst och jag funderar om det ska vara så här resten sträckan. Som vanligt ändras förutsättningarna. Lite högre upp på berget bär skidorna igen.
Jag slår läger vid Skärritunturi efter 24,9 km.
Det öppna lanskapet med glesa björk- och tallinslag försvinner i fjärran. Det är ett till stora delar helt människotomt och öde land där du är ensam på ett sätt som är svårt att beskriva. Det är långt till allt utom dig själv. Här finns ingen att fråga. Här finns ingen som svarar. Ingen annat att förlita sig på. Här får man skapa sitt eget förtroende, skapa sin egen tillit. Det är här man kan gå vilse. Det är också härifrån man lär sig att hitta hem.
 |
| Vsakolopolo ödestuga |
