Nu har jag kommit ner i tallskogen på riktigt. Jag kommer också att vika av från FL-spåret och gå ospårat i riktning ner mot Ellenkojan. Det är med viss spänning jag ser fram hur föret kommer att vara. Är det lössnö i skogen som inte bär? Är det vatten på isarna som gör det svårt att nyttja dem? Skidorna är också mer anpassade till fjäll än för skog med korta spetsar, och en längd som endast är 196 cm. Det ger en begränsad bärighet. Det kommer att visa sig.
Solen lyser in i kojan. Klockan är 05.20. Jag hämtar in snö för att tina och känner att det är en bitande sydvind.
Jag packar och börjar åka de första kilometrarna efter FL-spåret. Viker av ner mot Oaivejaure och snön bär hyfsat. Var tionde steg är osäkert och bryter man igenom det bärande lagret så hamnar man i det så kallade subnivala hålrummet. Med andra ord, nästan ner mot backen. Det kunde ha varit värre.
På sjön har det tryckt upp vatten, inte alldeles förfärligt, men tillräckligt för att det skidor och pulka ska sjunka ner. Det är inte bra, men det kunde ha varit värre.
Jag letar och kommer fram till att om jag håller strandkanten just mellan där vattnet trycks upp på isen och där fastmarken börjar så går det hyfsat.
När jag kommer fram till Abborvatnet ansluter även ett gammalt översnöat skoterspår som går ut på isen. Jag följer det. Här har snön packats och vattnet frusit så här finns en bärighet som är tillräcklig. Det ligger ca 10-15 cm snö i spåret som ger ett visst motstånd men den stora utmaningen är att spåret drevat över på de öppna ytorna. Det går att skönja som en lite svacka i snön om man står på sidan, men när man står på spåret är det helt omöjligt att se. Det blir att använda stavarna och känna sig fram.
Vid några tillfällen tappar jag bort spåret helt, men återfinner det senare. Det är märkligt att det följer nästan exakt den rutt som jag planerade på kartan! Sannolikt ingen slump. Man söker öppna stråk i terrängen och undviker täta skogar.
Innan vi når fram till gränsen till Övre Pasviks nationalpark går spåret in i skogen, över småmyrar och det blir svårt att följa. Det tar ett tag innan jag de små detaljerna som visar att det här spåret följer en nästan osynlig led. En avhuggen torrraka som ligger inkilad i dess egna stubbe, en torraka som lutar mot en tall. En lutande torrtaka som är fastdragen med järnträd i en tall. Allt är ledmarkeringar. Det blir helt plötsligt betydligt enklare att följa det hårda skoterspåret som inte syns utan bara finns där, under ytan.
Vid norra delen av Kolvatnet slår jag läger efter 21,3 km. Klockan är bara 14.45 men det har varit ett mer arbetssamt före idag jämfört med tidigare. Det tar ut sin rätt. Ellenkojan får jag passera förbi imorgon.
