Mina farhågor om Enareträsk kommer på skam. När jag viker av skoterleden mot Nellim är det lika fast och hård snö som på leden.
Tänk vad det är lätt att oroa sig i onödan, för problem som inte finns. Det finns ett gammalt Tibetanskt ordspårk som lyder:
"Om det finns ett problem som kan lösas finns det ingen anledning att oroa sig. Om det inte går att lösa är det ingen idé att oroa sig."
Det ligger något i det.
Jag följer den planerade färdrutten förbi Kaikunuora ödestuga och vidare västerut. Morgonens minusgrader övergår i plus och föret från att ha varit lätt till att börja suga, knirra och klabba. Var man än åker på sjön verkar det som om det finns ett skoterspår att följa, om inte dagsfärskt så i alla fall inte mer än några dagar gammalt. När jag passerar Kaikunuora ödestuga står termometern på +5°C. På några ställen finns det vatten på isen, men inte som på småsjöarna i Övre Pasvik. Framåt eftermiddagen övergår det gråmulna vädret i ett lätt regn. Jag kommer fram till Petäjäsaari ödestuga efter 26,5 km. Stugan är precis så öde som jag hoppades på och jag tar den i besittning för natten.
