Idag har det varit en så fin skiddag med strålande sol, måttlig vind och en lätt före!
Med en tidig hotellfrukost kom jag iväg redan vid 07.00 (Svensk tid) och hade ett fruset Ounasjärvi för mig själv. Den senaste tidens kraftiga blida har gjort snön isig och skrapig. För att få fäste på förmiddagen innan den yttersta snöskorpan har tinat måste de korta stighudarna på, annars glider man lika mycket bakåt som framåt. Problemet är att dessa s.k. "skins" slits hårt. De var i stort sett nya när den här turen startade, men nu är de anskrämligt hårlösa, i synnerhet längst bak. Håret lär ju inte växa ut igen som på en vanlig människa. Att reklamera dem med motiveringen att de bör ju iallafall hålla EN skidtur är nog heller ingen idé.
Det är bara att inse att det är ett större slitage på viss utrustning.
Kilometrarna flyger fram lika fort som jag passerar ett stort hus mitt i skogen och inser att det är en flyghangar! Alla små kommuner med viss självaktning ska tydligen har en egen flygplats, spelar ingen roll om det är Pajala eller som i det här fallet Enontekiö.
Innan jag vet ordet av så anländer jag till Palojoensuu och över på den svenska sidan av gränsen. Jag inser att det är inte mycket av turen som har gått genom Sverige. Redan andra dagen korsades gränsen till Norge, sedan tillbaka igen vid Pältsa och treriksröset en kort vända.
Nu blir det Sverige resten av turen.
Jag fortsätter vidare längs skoterleden på den svenska sidan, mot Kuttainen och Karesuando så länge det känns bra och slår läger efter 40,6 km.
Det är slående vilken skillnad i framfart det är nu jämfört med i början av turen! I feburari fick man slita hårt för att komma 15-20 km på en hel dag. Nu kommer man dubbel så långt på kortare tid och med mindre ansträngning.
