Morgonen är ovanligt blåsig. Det ligger snö i luften.
Jag börjar dagen med en felnavigering och viker av mot en mindre ravin som jag tror jag ska korsa, men som jag istället ska följa längs med. Jag upptäcker mitt misstag i tid men får betala med en extra kilometer. Jag planerar att gå ner i ravinen norr om Avisuoratunturi. När jag väl närmar mig inser jag det var nog inte det bästa vägvalet. Snön är mjuk och ravinen har klipoavsatser som inte syns på kartan. Jag BÖKAR mig fram genom björkskogen mest i knödjup snö och brant lutning. Det är lätt att hålla sig för skratt, svårare att hålla lugnet och svordomarna inom sig.
Det börjar med att jag först åker ned i ravinen, upp på andra sidan och tillsist ner i samma ravin igen. Det var inte den bästa vägen ut ur helvetet, men efter ett par timmar låg det bakom mig.
Jag fortsätter över de öppna myrarna i riktning mot Kalmaklatio. Snön bär bäst i björkskogen och inte på de öppna myrarna, men det finns inga alternativ. Skoterspår börjar dyka upp först när jag börjar närma mig Kalmakaltio, som verkar vara en mer eller mindre övergiven militäranläggning.
Jag tar av mig pulkan och skidar runt för att hitta den bästa vägen vidare från anläggningen. Valet blir att gå över bro över Käkkäläjoki och följa den delvis öppna bäcken på norra sidan.
Efter ett tag försvinner alla gamla spår och jag "stökar" vidare längs bäcken. Efter att ha upptäckt fler skoterspår på södra sidan av bäcken väljer jag tillsist att korsa den.
Efter 23,8 km slår jag läger.
Det har varit en av de mest krävande dagarna under turen med tanke på snöförhållandena och sämre vägval. De finska kartorna är bra, men de har annorlunda karttecken och färgsättning på vegetation och myrar. Ekvidistansen är 5 meter mellan höjdkurvorna vilket gör att varje liten kulle ser ut som ett högt berg. Det tar tid att anpassa sig.
 |
