Jag packar mig iväg och drar in mot Lemmenjoki nationalpark. På appen Retkikartta står det att det ska vara ett klassiskt skidspår men jag skulle säga ett klassiskt skoterspår, hela vägen.
Lemmenjoki är känt både för att vara nationalpark och guldprospekteringsområde. En ekvation som jag har svårt att få ihop.
Dalgången som Lemmenjoki rinner i utgörs huvudsakligen av långsmala sjöar som är sammankopplade med kortare forssträckor. Det är framför allt östra sidan av dalgången har riktigt branta kanter. Sedan jag lämnade Kirkens har jag inte sett några granar alls, det är tall som dominerar helt. Så är det även här. Inte en enda gran, någonstans.
När jag efter 20,9 km kommer fram till Kultahamina ödestuga är det två småbarnsfamiljer som håller på att packa sina pulkor, både med utrustning och småbarn. Den yngsta är 6 månader. De är påväg att åka vidare mot Morganmoja. Jag nöjer mig med 20,9 km idag och installerar mig i den redan varma stugan.
Här får jag också reda på att huvuddelen av guldvaskarfälten ligger ca 10 km väster om själva Lemmenjoki, men att det tidigare har vaskats för hand även i själva jokken. I de guldfält som idag är aktiva sker vaskningen med hjälp av maskiner, men det är en verksamhet som håller på att avslutas och som kommer att förbjudas i Lemmenjoki. Det kan ju vara så att maskinell guldvaskning och nationalparksstatus inte går att förena på ett trovärdigt sätt trots allt. Utanför Kultahamina ödestuga står det hur som helst ett 10-tal övertäckta fyrhjulingar med kärror i väntan på kommande guldvaskarsäsong. Det är så när nya värderingar och ny kunskap möter gammal hävd.
