En ny dag vaknar till liv. Jag fortsätter mot Mertajärvi och Idivuoma. Norrskenleden heter den tydligen. Inget att imponeras över med glest mellan markeringarna och svår att följa, men så länge det finns ett spår fyller den just nu sitt syfte. Mer behövs inte.
Vid Idivuoma tar Norrskensleden slut, här har jag bara fått tips via Mathias L (NB vid LST i BD.... ) att det ska finnas ett renskötarspår upp mot Pulsujärvi. Efter att ha kört lite halvtokigt hittar jag tillslut ut i rätt riktning och lyckas komma på den omarkerade leden. Det underlättar så mycket att ha ett spår att följa när det i övrigt är varmt och gränsläge för genomslag.
Jag kollar av med telefonens karta och GPS så att jag färdas i rätt riktning. Min utskrivna papperskartor tog slut i Finland. För den sista etappen har jag inte skrivit ut några kartor. 95% av all orientering sker med hjälp av telefonens kartor och gps. De sista 5%-en utgörs av åkning i en förutbestämd riktning med hjälp av kompass när det är riktigt dåligt väder. Papperkartorna har jag egentligen inte använt på hela den här turen.
Just när jag tänker på att jag inte sett en människa på hela dagen hör jag två skotrar som närmar sig. Det är två finnar som har kört från Kilpisjärvi, totalt ca 300 km på en dag. De ska ner till Över Soppero och tanka och sedan vidare mot Karesuando (tror jag). Jag berättar om min tur och de tar en selfie med mig innan de drar vidare och allt blir tyst igen.
Det blir så påtagligt att vi färdas på olika sätt och vilka avstånd vi kan tillryggalägga. Det känns som om vi lever i två två olika världar som plötsligt möts och skiljs lika fort.
De fortsätter till Över Soppero, jag ytterligare ett par kilometer innan tältet slås upp efter 35,6 km.
