Jag lämnar stugan vid Kultahamina och går vidare efter leden mot Muotkamoja. Det är brant och jag väljer att gå istället för att ta på de långa stighudarna på skidorna. När det väl blir flackare terrängavsnitt är det bättre att ha kvar de korta skinsen som ger ett bättre glid.
Jag ser en hel del ripspår och tjädertupp kommer flygande över mitt huvud, det finns lite liv i skogen här. Strax efteråt ligger det en ung ren på skoterspåret framför mig. Den ser nästan levande ut, men när jag tittar närmare så är den död. Den måste ha dött under natten. Den har legat och sparkat med benen i snön som ett sista desperat försök att hålla sig vid liv. Döda renar han jag sett i mängder förut, men den här renen berörde. Död men ändå så levande. Det var som att själen fortfarande var kvar och vägrade släppa taget om den utsvultna kroppen.
Döden och livets hårda tillvaro blev plötsligt så närvarande.
Jag når fram till Muotamojastugan och viker av upp på Petronellankukkulat, på södra sidan av huvudravinen. Följer vidare längs södra kanten av Martin liskon palo. På avstånd ser jag några hus, småkullar och en stor grävmaskin. Jag förstår att jag passerar genom det som kallas "guldfältet", Finlands Klondyke. Silhuetten av en grävmaskin är ju inget man normalt sett förknippar med en nationalpark.
Jag korsar fram genom en öppen skog som blir mer och mer sluten ju längre jag kommer. Bärigheten i snön är bättre än vad jag hade förväntat, trots att snön ger vika vid vissa tillfällen. Jag når fram till nästa ödestuga, Postijoki efter ca 21 km.
När jag väl installerat mig, börjat torka kläder och skor, spridit ut mina pinaler över större delen av stugan så hör jag röster utanför.
Fyra tjecker kommer in. Typiskt!
Jag samlar ihop mina tillhörigheter, slår upp mitt tält och erbjuder stugan till dem.
 |
| Grävmaskin (!) |
 |
| Postijokistugan |
