Vi ställer oss på skidorna, jag och Rickard. Det känns lite märkligt. Efter allt planerande, alla tankar och idéer om hur allt förväntas bli, så är vi plötsligt här, i Abisko. Visionen realiseras och blir till verklighet, till något annat än bara en dröm.
Vi letar oss ut från turistanläggningen stugor, från promenterande dagsbesökare och ut på Torneträsks isbelagda yta. Norrut, över vattnet. Bort från allt.
Första dagen på en långtur är alltid det värsta. Allt tankar och vardagliga sysslor ligger där i bakgrunden och dyker upp när man minst anar det. Närvaron gör sig påmind men störs av dessa tankar som var vilktiga igår. Det tar tid att lägga allt bakom sig.
Vi skidar in mot Jiebreluokta och letar en väg upp i sluttningen. Vinden har packat snön och vi får en bekväm färd upp i sydsluttningen mot Snurijåkkåtan. Vi kommer fram vid 14-tiden och bestämmer oss för att slå läger. Det blir en bra tjuvstart på en långtur som egentligen skulle börja i nästa vecka, men vad spelar tiden egentligen för roll?
