Vi vaknar upp till en småblåsig och snöig morgon. Jag bävar redan för den första backen upp från bäcken.
När vi spänner på pulkorna inser vi att det kommit ganska mycket snö. Pulkan slår runt både en, två och tre gånger innan jag tvingas justera viktfördelningen. Rickard har ännu mer bekymmer och jag för åka tillbaka och se om han lever. Det tar en oändlighet innan vi till sist har ravinen och björkskogen bakom oss. Sikten är halvkass och vi har en vind som biter i kinderna, rakt i ansiktet.
GPSen till en början inte få kontakt så vi kör på kompassriktning. Även på kalfjället ligger ett lager lössnö, trots vinden. Det gör att varje steg måste trampas fast. Ibland ligger en driva som är knädjup i vår väg. Skidspetsarna dyker rakt in och det tar tvärstopp.
Vi nöter oss fram till norränden av Saitejaure och tar lunch. Vi tar ut en ny riktning över lågfjället i riktning mot Raisajaure. Snabbt försvinner all sikt. Vi går i fullständig "whiteout" där det under flera timmar helt saknas referenspunkter. Det är en märklig känsla att hela världen omkring en är vit, vit, vit. Inga stenar eller kvistar. Efter en halvtimma dyker ett litet lavfragment upp. Alltid något. Drivsnön som drar över skidorna är en bra riktningsvisare som kompletterar kompassen. Med jämna mellanrum kollar vi av på GPSen var vi är. Den sista sträckan följer vi en renstängel innan vi slår läger. Sällan har en renstängel varit ett så välkommet inslag. Nu kan vi släppa orienteringen och hela tiden se vår väg framåt.
En tung dag med mycket snö, bitande motvind och dålig sikt gav trots allt 16,6 km.
