Vi river tälten och går vidare i rakt nordlig riktning. Det finns en platå strax ovanför trädgränsen som är platt som en pannkaka. Vi följer den.
Vi delar platån med ett antal renar som vi försöker undvika, men det är lättare sagt än gjort. När de ser oss kommer de springande i full fart inte bortåt utan mot oss. Troligen har de blivit utfodrade och när de ser oss komma med pulkor tro de att de ska få mat, men ack så besvikna de blev.
Vi har en lätt motvind och blandad sikt. Mestadels av dagen har vi ett snöande i ansiktet som varierar i intensitet. Ibland lätt, ibland mer ymnigt.
Till stora delar följer vi den östliga gränsen för Stabburdalens nationalpark. Nationalparken är känd för att vara den nordligaste utposten för tall, men vi kan inte se några furor i dalgången nedanför oss. Vill man göra en tjärvedsbrasa gör man nog bättre i att söka sig längre söderut i landet.
När vi ska passera bäcken från Ruhkkojaure försvinner plötsligt marken under mig och utan förvarning ligger jag i snön med skidglasögonen runt halsen, snö i ansiktet och en ryggsäcken som trycker ner mig i snön. Jag kravlar mig oskadd upp på benen och ser att jag har kört rakt ut över en ca 3 meter hög hängdriva. Helt omöjlig att upptäcka!
Den kortaste vägen är inte alltid den bästa.
Istället för att fortsätta ännu längre och tömma krafterna helt slår vi läger vid Bohkosjåkka, efter 22,6 km.
Det är en balansgång mellan att avverka långa distanser och att hushålla med krafterna på dessa långturer. Hastigheten med vilken man drar pulkan går inte påverka i någon större utsträckning. Det är tiden man drar den som skapar avståndet. Att dra den snabbare på kortare tid funkar dåligt.
