Efter gårdagens klättring upp till Suorevaggi tältade vi på lite högre höjd. Vi klätttade ytterligare ca 100 höjdmeter på morgonen och fick en magisk utsikt över tundralandskapet. Man kan tro man är på månen eller skådar ut över oändlig öken som sträcker sig såg långt ögat når. Om det finns en oändlighet så finns den här.
Vi får en flack skidåkning i det här lågfjällsområdet men på ett kallt och strävt underlag som inte ger något märkbart glid går det ändå lite småtrögt när pulkan också ska följa med på släp.
Till sist tar även oändligheten slut och vi kommer ner mot fjällbjörkskogen igen.
Vi gör flera vägväl som faller väl ut, rundar några branter, tar rätt stigningar med lagom lutning. Väljer att köra rakt genom björkskogen (där snön också är hårdpackad) istället för att köra runt på öppna myrar.
Korsar Barttasjaure och Mazejokka som slingar sig mer än nödvändigt, rundar Burggonvare och slår till sist läger vid jokken igen, just söder om sjön Saiva.
Tältet kommer upp och när jag öppnar beddingen med sovsäckarna och liggunderlagen får jag en mindre trevlig överraskning. Thermosen med varmvatten som också ligger där har läckt ut nästan en hel liter vatten i sovsäckarna, som är PLASKVÅTA i huvudänden, roligare avslutning kunde man ju ha på dagen.
