De sista två milen in till Abisko blir en reflektion över den här långturen. Jag tänker på att det inte har varit någon av de tre geografiska punkterna som bildar den norra triangeln (de två treriksrösena och nordkapp) som gjort de största intrycken.
Det är de ögonblick som helt plötsligt dyker upp, när man minst anar det. Som när jag och Rickard på morgonen dag 16 klättrar upp från Suorevaggi och får en magisk utsikt över lågfjällslandskapet väster om Mazé. Det minnet har etsat sig fast.
Kanske symboliserade just den känslan som var grundsyftet med hela turen; att få uppleva de oändligt stora landskap som utgörs av flacka lågfjällsplatåer och glesvuxen fjällbjörkskog, mil efter mil. Hur allting hänger ihop och att världen inte slutar i Abisko, utan det finns en annan värld som börjar här och slutar betydlig längre norrut. De tre geografiska punkterna blir bara rundningsmärken på väg till någon mer minnesvärt.
